GAMLA PHILOCHOROS

Under 1800-talets sista decennier tog industrialiseringsprocessen i Sverige fart på riktigt. På en kort tid övergick man från den urgamla bondehushållningen till att bli ett industrisamhälle. Detta ledde till att många upplevde att bondesamhället med dess kultur – sagor, sägner, sång, dans osv – hastigt höll på att gå förlorade. Under denna tid uppstod därför de räddande folkrörelserna, t ex hembygds-, hemslöjds-, folkdräkts- samt folkdansrörelsen. Gemensamt för dessa var att det inte främst var bönderna själva som engagerade sig i att rädda sin kultur, utan borgerskapet. I denna tidsanda bildade år 1880 studenter vid Uppsala Universitet folkdansföreningen Philochoros, Sveriges idag äldsta folkdanslag.

Den 14 september 1880 hölls ett möte i Uppsala dit Gustaf Sundström kallat de som var intresserade av att bilda en ”förening till danskonstens förädling”. De församlade beslöt att bilda en sådan förening och Gustaf Sundström, kallad Dans-Luther, valdes till ordförande. Ansvarig för dansen blev balettmästaren Carl Peschel Barowiak. Vid följande sammanträde valdes övriga ämbetsmän – sekreterare, klubbmästare, sånganförare och kassör. Medlemmarna utgjordes av aktiva och passiva (endast 1880-83) medlemmar samt hedersledamöter. Man tillsatte också en kommitté som skulle skriva förslag till stadgar. Dessa första stadgar finns ej bevarade, men man kan ur den diskussion som enligt protokollet fördes kring paragraferna utläsa att föreningens syfte enligt G. Sundström var att ”söka reformera bestående dans genom att offentligen visa, huru under tidernas skiften dansen utvecklats, och att kritiskt bedöma en ett visst folk eller en viss tid karaktäriserande dans”. Herr Barowiak ansåg dock att ett av föreningens huvudsyften var att framföra äldre grekiska baletter och han får 1881 kritik av ordföranden för att ha lagt för stor vikt vid konstdansområdet, vilket lett till att övriga dansområden blivit styvmoderligt behandlade. Detta, samt att C. P. Barowiak ådragit föreningen skulder, är troligen orsaken till att balettmästaren redan 1881 lämnar föreningen. Dansinstruktör blir i stället Hilding Sandström. År 1881 beslutas också att föreningens namn ska vara ”Studenternas Dansförening”. 1883 omarbetas stadgarna och enligt de nya stadgarna är föreningens syfte ”…att odla och förädla dansen samt att åstadkomma ett godt och utbildningen i danskonstens främjande sällskapslif. Genom inövande af värdefulla danser och deras offentliga uppvisande söker hon höja allmänhetens smak i denna riktning.” År 1910 ändrades stadgarna ytterligare en gång. Syftet är nu ”…att befrämja och utveckla sällskapsdanserna i för svenska förhållanden lämpliga former.” Gamla Philochoros hade i genomsnitt ca 100 medlemmar.

År 1884 framförs en önskan att föreningen bör anta ett värdigare namn och vid ett möte den 22 februari 1884 beslutar man att föreningens namn ska vara Philochoros. Man hade rådfrågat professor Löfstedt som givit flera förslag, förutom Philochoros bland annat Terpsichore, Kallichoros, Emmelisa och Chorea. Enligt professor Löfstedt betyder Philochoros dansälskade och är i denna betydelse epitet till de dansen hägnande gudamakterna. Det är dessutom ett personnamn på en attisk författare från 200-talet e. Kr., vilken var en mycket förtjänstfull forskare i sitt fädernelands gamla historia, poesi, seder och fornlämningar.

Inom Philochoros bildas 1884 en ”elitkår”. Elitkåren skulle utgöras av ”de bästa” och i denna upptogs de som hade ”en viss talang egnad att bidraga till lösningen av föreningen Philochoros uppgift, godt anseende…” Syftet verkar också ha varit att få bort personer som kunde skada föreningens anseende. Inom Elitkåren utsågs en ledare för dansen, musiken respektive dramatiken. För att bli invald krävdes att man erhöll alla röster eller alla utom en. Dock inkommer redan 1887 ett brev från några medlemmar med klagomål på Elitkåren. Man ansåg att Elitkårens existens medförde att många av nybörjarna försvann från föreningen när de ej blev invalda i den och därför ansåg sig ha fått en vink om att dra sig tillbaka. Brevställarna yrkade att Elitkåren skulle upplösas, vilket också skedde.

Till följd av att de flesta av studenterna vid denna tid var män hade föreningen endast manliga medlemmar. Dock fanns egentligen inget juridiskt hinder för kvinnor att bli medlemmar, då medlem enligt stadgarna från 1883 är ”hvarje akademisk medborgare”. Först 1910 ändras detta till ”hvarje manlig akademisk medborgare”. Harald Lettström, medlem i Philochoros på 1890-talet, skriver senare att det på den tiden inte fanns så många studentskor, och de som fanns höll sig för sig själva. De var inte intresserade av dans och syntes inte heller till på nationsfesterna. De damer man dansade med utgjordes i stället av döttrar till professorer och borgare i Uppsala. Dessa var mycket intresserade av folkdanser och deltog i föreningens enskilda danskvällar. Då måste dock en eller ett par mammor närvara såsom ”förkläden” för att övervaka att allt gick rätt till. Damerna kunde dock, av hänsyn till det passande, inte delta i uppvisningar eller turnéer. Då fick i stället några till kroppsbyggnaden lämpliga män klä sig i kvinnodräkter och agera damer.

Man hade ordinarie dansövningar ungefär en gång i veckan, ofta på någon studentnation. Offentliga uppvisningar ägde bland annat rum på Uppsala Teater. År 1888 tillsattes en lekstugukommitté . Denna kommitté hade till uppgift att ungefär var fjortonde dag under terminerna ordna sk Lekstugor, där endast philochorister med inbjudna damer fick deltaga. På lekstugorna bar man folkdräkt. Man dansade de danser som inövats på dansövningarna. Någon enklare förtäring serverades såsom te eller öl och smörgåsar.

År 1883 företogs den första resan ut i landet, den sk Folklivsexpeditionen. Syftet var att genom insamling och uppteckning rädda så mycket som möjligt av den gamla folkkulturen, vilken man ansåg var på väg att försvinna i och med att den muntliga traditionen upphörde. För att finansiera resan gav man föreställningar på de orter man besökte. Föreställningarna innehöll föredrag om danser, visor och berättelser på landsmål, folkmelodier för fiol och piano, polskor mm för fiol samt ett urval av ”svenska folkdanser”. Dessa danser utgjordes i många fall av konstruerade eller omarbetade danser, lämpliga för uppvisningar. Från resan hemfördes också musikuppteckningar och dräkter som fick ingå i föreningens dräktförråd och musikaliesamling.

I början av 1890-talet gjorde Philochoros endel framträdanden på teatrar i Uppsala och Stockholm. Recensionerna var lysande och teatrarna fullsatta. Föreningen hade blivit känd. Under detta decennium var intresset för folkdanser stort bland allmänheten och perioden har av flera medlemmar kallats Philochoros storhetsperiod. Man ansåg nu att tiden var inne att väcka intresset för folkdans ute i landet. Mellan 1893 och 1905 åkte man därför på turné vart tredje år. Dessa turnéer kan beskrivas som rena segertåg genom landet. Gruppen var känd och beundrad. Man uppträdde för utsålda hus och överöstes med beröm i tidningsrecensionerna. En recension i Stockholms Dagblad den 3 juni 1893 kan illustrera succén. Samtidigt berättar den om innehållet i föreställningen samt ger en känsla för hur man behandlade allmogekulturen – som rolig!

Studentföreningen Philochoros från Upsala gaf igår afton en glad och lyckad föreställning på Dramatiska teatern inför en i det allra närmaste fullsatt salong. Redan från och med det första numret, ”Skrälåt”, dansad af åtta par, kommo åskådarne i lifvad sinnesstämning, och denna ökades sedan för hvarje nytt nummer. Handklappningar och bifallsrop ljödo oupphörligen från hela salongen och uppmanade de utförande att gifva dubbla framställningar af de flesta numren.
Såväl nyss nämnda ”Skrälåt”, som Daldans, Gotlandskadrilj, Vingåkersdans, Halling, Fryksdal och Jössehäring utfördes med styrka och vighet, god karaktäristik och en hurtighet, som vittnade om äkta ungdomskraft samt en noggrannhet i de olika rörelserna, som lemnade intet öfrigt att önska. Gammalpolka och Hofkadrilj dansades med mycket behag i förra århundradets stil och kostym.
Såväl allmogs- som hofdräkterna voro friska och vackra samt historiskt trogna.
En medlem af föreningen föredrog berättelser och visor på landsmål med äkta komisk kraft, genomroligt, men utan öfverdrift, och han framkallades upprepade gånger samt hade för hvarje gång en ny bit, som ledsagades af skallande skrattsalvor från salongen. En annan medlem föredrog med samma framgång ”bondspel” på fiol och framkallades likaledes flera gånger.
Föreställningen afslöts högt verkningsfullt med ett gladt slåtteröl i två afdelningar, den första på fältet, då väfva vadmal dansades af sex par, och den andra på logen, där en bondkadrilj dansades med lif och kraft, samt glada upptåg af åtta par.
Föreställningen var således från början till slut af bästa slag, med god fosterländsk färg och i öfverensstämmelse med det vackra syfte Philochoros stält för sig, att upplifva och bevara minnet af vårt äkta svenska allmogelif, i hvilket afseende en sådan teaterafton är af större betydelse än hvad endast ett nöje för stunden kan ega.

Syftet med turnéerna var, som ovan nämnts, att sprida kunskap om folkdanserna. Det verkar ha lyckats, för i flera städer bildades nya folkdansföreningar efter Philochoros besök. De nya föreningarna skriver också till Philochoros och ber om råd. Föreningen bistår genom att sända dansbeskrivningar, ge råd om dräktanskaffning och skicka instruktörer.

En bit in på 1900-talet minskar intresset för folkdans. Philochoros får uppenbarligen svårt att uppbringa tillräckligt mycket intresse och folk. På ett styrelsemöte 1910 skrivs nya stadgar. Sedan hålls inget möte förrän 1912, då man diskuterar om man ska försöka återuppta verksamheten samt försöka avgöra ”föreningens vara eller icke vara”. Man verkar ha lyckats tillfälligt, men 1913 hålls de sista protokollförda förenings- och styrelsemötena. Så sent som 1915 görs en ansats till att blåsa liv i verksamheten, men 1918 är den definitivt avsomnad och föreningens dräkter deponeras då hos Svenska Folkdansens Vänner (SFV) i Stockholm.

UPPSALA STUDENTERS FOLKDANSLAG (USF)

På våren 1919 samlades ett 10-tal noggrant utvalda studenter i Uppsala för att lära sig folkdanser. Redan 1920 gick denna grupp ihop med ett av Sigrid Gillner lett danslag. Snart övertog Karl Björner som dansledare. Laget övade först på Västgöra nation men övergick senare till ”Skrapans” gymnastiksal, vilken disponerades fram till 1938. Laget gav endel uppvisningar, den första år 1920. 1924 företogs en resa till Västergötland där man dansade på Västgöta nations sommarkurser i Lidköping. Danslaget kallade sig sedermera för Upsala Studenters Folkdanslag (USF). Föreningens ändamål var enligt stadgarna ”att taga vara på den glädjekälla folkdanserna utgöra”. Lagets spelman var Elias Jansson, som spelade på både dansövningar och lekstugor, från 1923 ända fram till hans död 1957. USF hade tre årliga fester – julfest, påskfest och avslutningsfest. Runt 1920 fanns ytterligare ett
danslag bland Uppsalas studenter där Adolf Söderlund var den drivande kraften. Han hade varit medlem i det gamla Philochoros och laget kunde i viss mån betraktas som arvtagare till detta lag. De båda lagen hade ibland gemensamma lekstugor. Det Söderlundska laget fanns kvar en tid in på 20-talet.

NYA PHILOCHOROS

År 1930 hade man i USF beslutat sig att fira den legendariska studentföreningen Philochoros 50-årsjubileum. Så gjordes också med en lekstuga på Norrlands nation. Till denna jubileumslekstuga hade man inbjudit medlemmar från det gamla Philochoros och många hade hörsammat inbjudan. Man hade tänkt sig att någon av ”de gamle” vid denna lekstuga skulle föreslå att USF skulle återuppta Philochorosnamnet och betrakta sig som legitim arvtagare till 1880 års förening. Tanken genomfördes också. Rent praktiskt löstes återupplivandet så, att ett antal gamla philochorister på våren 1931 höll ett föreningsmöte på Östermalmskällaren i Stockholm, där man dels beslöt att återuppliva föreningens verksamhet och dels föreslog till inval de manliga medlemmarna i USF. Följande kväll hölls en herrdansövning i samma lokal där de till inval föreslagna valdes in i Philochoros. Redan dagen efter hade man gjort nödvändiga ändringar i stadgarna och de kvinnliga medlemmarna i USF valdes in i Philochoros. Dessutom ändrade man stadgarna angående föreningens syfte. Detta formulerades nu: ”Föreningens ändamål är att uppbära folkdanstraditionerna bland Uppsala studenter.” Detta gäller fortfarande med en mindre korrigering från 1969 då lydelsen ”Uppsala studenter” ändrades till ”…studerande vid Uppsala Universitet och Lantbrukshögskolan.” Vid detta möte blev även Philochorosmedlemmen 1898-1901, professor Gunnar Nyström, vald till föreningens hedersordförande. Denna post innehade han ända till sin död på 60-talet. I samband med namnbytet återfick föreningen de dräkter som sedan 1918 förvarats och disponerats av SFV.

Från och med 1931 utgjordes Philochoros av aktiva och passiva medlemmar samt hedersledamöter. Passiva medlemmar är ofta tidigare aktiva medlemmar. 1942 infördes även ständigt medlemskap. Ständiga medlemmar väljs bland de som under längre tid aktivt deltagit i föreningens verksamhet.

Allt sedan 30-talet har Philochoros aktiviteter varit sig ganska lika. Först och främst har man regelbundet återkommande lekstugor med middag och dans till spelmännens musik. Klädsel vid lekstugorna är folkdräkt. Antalet lekstugor per år har varierat något, men mars-, vår-, höst- och jullekstuga har hållits sedan 30-talet. 1945 hölls den första knutlekstugan (13/1) på Odinsborg i Gamla Uppsala. Dessa fem lekstugor hålls än idag. Under 30-50-talen bjöd dessutom hedersordförandeparet Eva och Gunnar Nyström till lekstuga i Fredrikslund. Från början hölls lekstugorna alltid på någon studentnation. Under 70-talet övergick man dock, pga nationernas ändrade regler, mer och mer till andra lokaler.

Ett annat viktigt inslag bland föreningens aktiviteter är utlandsturnéerna. Den första gick till Estland 1936. Sedan dess har utlandsturnéer ägt rum ungefär vart tredje år.

Vid sidan av dansen har det alltid funnits en mängd andra föreningsaktiviteter. En mycket seglivad sådan var t ex stånkorienteringen, en parorientering för en pojke och en flicka. Den första parorienteringen ägde rum 1930. Ett par år senare tillkom förstapriset, ett vandringspris i form av en trästånka på vilken vinnarparets namn ingraverades. Detta pris har givit namn åt tävlingen. Ytterligare några år senare inrättades även ett jumbopris i form av en stor träslev. Priserna överlämnades till vinnarna respektive förlorarna under efterföljande lekstuga. Förlorarna förväntades hålla ett förklarande ”slevtal”. På grund av bristande intresse upphörde stånkorienteringen på 80-talet – den sista hölls 1982.

En annan tradition, främst under 40-talet, var lövhyddohögtid i Fredrikslund hos ”farbror Gunnar och tant Eva”, hedersordförandeparet. Då räfsade man löv med påföljande samkväm.

Under 50-talet ägnades mycket av föreningsmedlemmarnas tid åt att återuppbygga den från Harbo socken inköpta stugan, Stornoret, som kom att ligga i Marielund vid sjön Ramsen, ett par mil utanför Uppsala. I och med att föreningen nu fått en egen lokal tillkom flera fasta årliga evenemang som ännu finns kvar, t ex pysselafton med julpyssel, folkmusikafton (1961) med inbjudna gäster, våffelsöndag och sportdagar. Under 60-talet hölls ett antal ”genreaftnar” med olika teman på Stornoret och in på 70-talet hölls valborgsmässofirande där samt surströmmingsskiva in på 80-talet.

Under 70-talet fanns ett mycket stort intresse för folkdans och antalet sökande var mycket stort. För att begränsa antalet nybörjare infördes inträdesprov i form av uppdansning och krav på att man skulle kunna de vanliga gammeldanserna (schottis, vals snoa etc). Det stora medlemsantalet krävde stora lokaler och dansövningarna ägde under detta decennium rum på Svettis, Studenthälsans gymnastiklokal. Mot 80-talet sjönk intresset för folkdans och inträdesproven togs bort, liksom förkunskapskraven. Numera hålls nybörjardansövningar en gång i veckan under höstterminen. På nybörjarkursen lärs främst olika gammeldanser ut. Nybörjargruppen ansluter på vårterminen till de ordinarie dansövningarna som hålls en gång i veckan, vår- och hösttermin. På vårterminen hålls dessutom ofta specialdansövningar eller turnéträning.

1980 firade Philochoros sitt 100-årsjubileum. Detta firades bland annat med en utställning om föreningen på Upplandsmuséet samt en stor jubileumslekstuga. Jubileumslekstugan hölls i september 1980 i rikssalen på Uppsala slott. Philochorister från hela Sverige utgjorde tillsammans med representanter från andra folkdanslag ca 340 personer. Jubileet innehöll bland annat middag, dans och en jubileumskavalkad om Philochoros historia.

Katarina Korsfeldt

Köp Philochoros jubileumskrönika!

I samband med 125-årsjubileet 2005 skrevs en krönika över föreningens historia, ”Philochoros 125 år”. Boken tar upp händelser och minnen från starten 1880 fram till idag, och är fullspäckad med bilder ur föreningens stora arkiv. Jubileumskrönikan innehåller endast hittills opublicerat material. Redigerad och kommenterad av Katarina Korsfeldt och Mats Wahlberg. 180 sidor. Boken kan köpas för 150:-, Kontakta Mats Wahlberg på epostadress: mats.wahlberg@sofi.se eller telefon: 018-521718